Art in the Public Realm

One prerequisite for the emergence of public democracy was specific physical venues such as cafés, squares and other public spaces. Even though our public domain is no longer as firmly tied to physical spaces, it is obvious that the arena for joint action has been infringed – both in terms of political space and public spaces in our cities. The public domain is being circumscribed, partitioned, fragmented and monitored. At the same time we can perceive among artists a growing desire to act in public spaces, both through an extended repertoire of artistic practices and a wider view of artistic venues.

On the questions about the public domain – which includes our shared narratives, questions and discussions – our students’ critical reflections have been decisive. When the South African artist William Kentridge talks about political art as “an art of ambiguity, contradiction, uncompleted gestures and uncertain endings” he concurs with the degree projects of this year’s art students. From time studies of Konstfack’s own building, these works range over a multitude of physical and virtual spaces, through libraries, Stockholm’s public spaces, sub-let apartments, via a historic building in London and the surfers’ beaches on Hawaii to the Mostar Bridge in Bosnia. Oceanography, amateur research and religious movements are invoked and there are experiments with acting, voices, scents, breathing, transient relationships, lectures, storytelling and singing.

The group consisting of Sebastien Berthier, Hans Carlsson, Wattanai Chanakot, Lise Haurum Christensen, Ami Kohara, Behzad Koshravi Noori, Sean O’Connor, Kristoffer Svenberg, Ylva Trapp, Johan Wahlgren, Sara Wolfert and Nathalie Wuerth – the most international Master’s group we have had so far at the Art Department – has been supervised by me and by Juan-Pedro Fabra, Marysia Lewandowska and Maria Lind. It is in sorrow and anger that we observe that the new admission regulations for students from outside the EU constitute a new public demarcation line and will make it very difficult in the future to create a Master’s group with this kind of international character, in which experience and approaches from diverse geographical localities (7 nations) have enriched our discussions in a tremendous way.

Magnus Bärtås, Professor of Fine Art

En förutsättning för den demokratiska offentlighetens uppkomst var speciella fysiska samlingsplatser såsom caféer, torg och andra offentliga rum. Även om vår tids offentlighet inte är lika bunden till fysiska platser är det uppenbart att utrymmet för gemensamt handlande har trängts undan – både vad det gäller politikens rum och städernas offentliga rum. Den fysiska offentligheten kringskärs, avstyckas, fragmentiseras och övervakas. Samtidigt kan man se en allt större vilja bland konstnärer att agera i offentliga rum, både genom en vidgad repertoar av konstnärliga praktiker och en expanderad syn på platser för konsten.

I frågorna kring offentligheten – som inbegriper våra gemensamma berättelser, frågeställningar och debatter – har våra studenters kritiska reflektioner varit avgörande. När den sydafrikanske konstnären William Kentridge talar om den politiska konsten som ”en konst av tvetydighet, motsägelsefullhet, oavslutade gester och osäkra slut” är det i linje med konststudenternas examensarbeten 2011. Från tidsstudier av Konstfacks egen byggnad rör sig verken över en mängd fysiska och virtuella platser, från bibliotek, Stockholms stadsrum, andrahandslägenheter, via en historiskt laddad byggnad i London och surfarstränder på Hawaii till Mostarbron i Bosnien. Här involveras oceanografi, amatörforskning och religiösa rörelser och här utförs experiment med skådespel, röster, dofter, andhämtning, tillfälliga relationer, föreläsningar, historieberättande och sång.

Gruppen bestående av Sebastien Berthier, Hans Carlsson, Wattanai Chanakot, Lise Haurum Christensen, Ami Kohara, Behzad Koshravi Noori, Sean O’Connor, Kristoffer Svenberg, Ylva Trapp, Johan Wahlgren, Sara Wolfert och Nathalie Wuerth – den hittills mest internationella mastergrupp vi haft på konstinstitutionen – har handletts av undertecknad samt av Juan-Pedro Fabra, Marysia Lewandowska och Maria Lind. Med sorg och ilska konstaterar vi att de nya antagningsreglerna för studenter utanför EU-området upprättar en ny gränslinje för offentlighet en och gör det mycket svårt att i framtiden kunna bilda en mastergrupp av en sådan internationell karaktär – där erfarenheter och infallsvinklar från skilda geografiska platser (7 nationer) berikat våra samtal och arbeten på ett omvälvande sätt.

Magnus Bärtås, professor i Konst

Översättning av Kentridge: “of ambiguity, contradiction, uncompleted gestures and uncertain endings”