We often force a material to behave as we want it to. Trees, for example: they’re grown, felled, crosscut, shaved down, and shredded, to later be glued together to create a sheet material that is straight and strong. But there’s something else in the material that’s rarely considered: a kind of desire to do what the material itself wants. I want to let the material take part in the discussion on function and esthetics. To humbly see the material’s possibilities and the desire to work together, as if in dialogue, towards a final form.
Ofta tvingar vi ett material att bete sig som vi vill att det ska. Ett exempel är att träd odlas, skövlas, kapas, hyvlas och klyvs för att sedan limmas ihop igen för att skapa ett skivmaterial som är rakt och starkt. Men det finns något annat hos material som man sällan tar hänsyn till, en sorts vilja att göra som det själv önskar. Jag vill låta materialet vara med i diskussionen om funktion och estetik. Att ödmjukt se materialets möjlighet och vilja för att tillsammans, som i en dialog, jobba mot en slutgiltig form.
