Everyone who’s tried to capture their dreams in the morning has experienced their remarkable elusiveness. You sense them, diffuse fragments and emotional states that come and go. Try to grab them and they slip through your fingers. Sometimes they come forth clearly, only to disappear again. Even when you manage to capture one, you know at the same time that it is a garbled version, transferred to a reality other than the original one.
It is fascinating what our subconscious composes when we’re no longer there to direct. The life we live at night gives the brain free play to invite us in to a place where anything at all can happen. We meet our complex inner selves in a world that would be completely screwy if we were conscious, but which is entirely logical when we’re asleep.
Alla som på morgonen försökt fånga sina drömmar har upplevt dess märkliga flyktighet. Man anar dem, diffusa fragment och känslotillstånd som kommer och går. Försöker man att greppa dem glider de mellan fingrarna. Ibland träder de fram klara, för att åter försvinna. Även vid de tillfällen man lyckas fånga en dröm vet man samtidigt att det är en förvanskad version, överförd till en annan verklighet än dess ursprungliga.
Det är fascinerande vad vårt undermedvetna själv komponerar när vi inte längre är med och bestämmer. I det liv vi lever på natten får hjärnan fritt spelrum och bjuder in till en plats där vad som helst kan hända. Vi möter vårt komplexa inre i en värld som i vaket tillstånd skulle vara helt skruvad men när vi sover är den helt logisk.
