The motif comes slowly forward. I begin in the middle, building up the picture through the almost manic layout. I draw, and think about how I’m going to translate this into three dimensions. To get both expressions to agree, to speak the same language.
I’m building now. Just as I worked with my drawings, I work methodically but intuitively in an ordered chaos. I put together, pull apart, build up, tearn down, and work impartially, without immediately knowing my goal. I have control over the materials and the composition. I can manipulate the wood where I want it to go. I notice I’m forced to convert from thinking in two dimensions. The difference from paper to purely physical drawing is large, but exciting.
I’m drawing again. I notice that three-dimensionality has left its mark on my drawings. Now I’m drawing more sculpturally.
Motivet träder sakta fram. Jag börjar i mitten, bygger upp bilden genom den nästan maniska linjeföringen. Jag tecknar, och funderar på hur jag ska översätta detta till tredimensionalitet. Få de båda uttrycken att stämma överens, att de talar samma språk.
Jag bygger nu. Precis som jag skulle ha arbetat med min teckning arbetar jag metodiskt men intuitivt i ett ordnat kaos. Jag sätter ihop, plockar isär, bygger upp, river ner och arbetar förutsättningslöst, utan att direkt veta mitt mål. Jag har kontroll över materialet och kompositionen. Jag kan manipulera träet dit jag vill. Jag märker att jag är tvungen att ställa om från att tänka i tvådimensionalitet. Skillnaden från pappret till att teckna rent fysiskt är stor, men spännande.
Jag tecknar igen. Märker att tredimensionalitet har satt sina spår i min teckning. Jag tecknar nu mer skulpturalt.
