I crochet.
Crocheting is built from a clear structure and order. A surface of texture and repetitions develops. It is thin; it lets things through and filters impressions.
The thread is thin and white. The crocheting will be light and delicate.
Like skin. A skin that can include and exclude.
The skin is a surface.
A boundary.
I crochet and brush on some glue. The glue dries slowly.
I wait.
The crocheting is now a skeleton that supports a transparent membrane.
The surface or membrane of a culture or civilisation.
The membrane that separates humans from animals and nature. The membrane of glue does not cover the entire crochet. In certain places it splits and creates hollow spaces.
What’s inside?
Animals, nature, the primitive, the uninhibited, and the chaotic.
Jag virkar.
Virkningen byggs upp av en tydlig struktur och ordning. En yta av textur och upprepningar växer fram. Den är gles, släpper igenom och filtrerar intrycken.
Tråden är tunn och vit. Virkningen blir lätt och skör.
Som ett skinn. Ett skinn som kan innesluta och utesluta.
Skinnet är en yta.
En gräns.
Jag virkar runt och penslar på lim. Limmet torkar långsamt.
Väntar.
Virkningen är nu ett skelett som bär upp en transparent hinna.
En kulturens och civilisationens yta eller hinna.
Den hinna som separerar människa från djur och natur. Hinnan av lim täcker inte hela virkningen. På vissa ställen spricker den upp och skapar hålrum inåt.
Vad finns där inne?
Djuret, naturen, det primitiva, otyglade och kaotiska.
